Ikväll kramade min man om mig och sa att han älskar mig, det är du och jag och vårt liv. Det blir som det blir, snart kanske vi har tre små tallar. En sten lättade från mitt bröst och jag förlät honom lite. Han har inte släppt avbrytandet, men är införstådd i att det kanske inte går att avbryta, både för cerclaget och för känslorna för att det är en bebis som vi väljer bort. Så skönt att höra att han resonerade i att tre barn inte är så farligt och en sladdis inte är så ovanligt. Jag tror att när han får se bebisen på ultraljudet kommer han förstå.