Bäbis växer och frodas och har vuxit ur sina första bebiskläder i storlek 50/54, det gäller att ta till vara på varenda sekund. Så det är det vi fösöker göra dagarna i ända, vi myser och myser och går långa promenader med barnvagnen, hälsar på kompisar och myser lite till. Nu ska jag väl inte måla allt i ljusrosa, då bäbis lätt får magknip så blir det en hel del gnäll på både dagar och nätter som gör att man är konstant trött. Vi har gett grabben Minifom i ca 2 veckor nu och jag tror att det hjälper lite, men jag är i valet och kvalet om jag ska börja börja äta laktosfritt? Vet inte varför han plötsligt får en sån himla magknip, igår var det kämpigt i magen medans idag är det jättelugnt? och jag försöker komma på om det är något jag ätit annorlunda men jag tror inte det?
Känslomässigt så är allt i berg och dalbana forfarande, lipar så fort jag ser ett barn blir svårtsjukt i något program eller där någon är född förtidigt. Jag är så himla glad över att vi har våran pojk och oerhört lycklig att vi slipper gå igenom det som alla prematurföräldrar får gå igenom. Men gud så rädd jag för att något ska hända, är livrädd för att han ska sluta andas, eller någon ska tappa honom, att han ska åka ner från skötbordet, soffan eller att jag ska trilla i trapporna med honom. Skulle aldrig förlåta mig själv om något hände honom och inte den personen som utsatte honom för fara heller.
Känner stor sorg över att vi kanske aldrig kommer få fler barn, att vår pojk aldrig kommer få ett syskon. Jag är så tacksam att vi har vår pojke, men jag sörjer att jag kanske inte kommer få uppleva detta igen, och skulle jag våga utsätta oss för en ny graviditet? Jag sörjer våran lilla tjej så fruktansvärt mycket och jag har dåligt samvete för att jag älskar våran pojk så mycket, hade vi inte förlorat Isa så skulle vi inte haft honom och hade vi fått Isa hade vi aldrig fått våran pojk. Det är känslor som bara finns där som jag försöker att inte tänka på och att det är som det är. Är trött på att aldrig riktigt lyckas bli helt lycklig att det alltid är något som jag sörjer.
Bäbis 1 månad
Andra graviditeten KommenteraBäbis växer och frodas och har vuxit ur sina första bebiskläder i storlek 50/54, det gäller att ta till vara på varenda sekund. Så det är det vi fösöker göra dagarna i ända, vi myser och myser och går långa promenader med barnvagnen, hälsar på kompisar och myser lite till. Nu ska jag väl inte måla allt i ljusrosa, då bäbis lätt får magknip så blir det en hel del gnäll på både dagar och nätter som gör att man är konstant trött. Vi har gett grabben Minifom i ca 2 veckor nu och jag tror att det hjälper lite, men jag är i valet och kvalet om jag ska börja börja äta laktosfritt? Vet inte varför han plötsligt får en sån himla magknip, igår var det kämpigt i magen medans idag är det jättelugnt? och jag försöker komma på om det är något jag ätit annorlunda men jag tror inte det?
Känslomässigt så är allt i berg och dalbana forfarande, lipar så fort jag ser ett barn blir svårtsjukt i något program eller där någon är född förtidigt. Jag är så himla glad över att vi har våran pojk och oerhört lycklig att vi slipper gå igenom det som alla prematurföräldrar får gå igenom. Men gud så rädd jag för att något ska hända, är livrädd för att han ska sluta andas, eller någon ska tappa honom, att han ska åka ner från skötbordet, soffan eller att jag ska trilla i trapporna med honom. Skulle aldrig förlåta mig själv om något hände honom och inte den personen som utsatte honom för fara heller.
Känner stor sorg över att vi kanske aldrig kommer få fler barn, att vår pojk aldrig kommer få ett syskon. Jag är så tacksam att vi har vår pojke, men jag sörjer att jag kanske inte kommer få uppleva detta igen, och skulle jag våga utsätta oss för en ny graviditet? Jag sörjer våran lilla tjej så fruktansvärt mycket och jag har dåligt samvete för att jag älskar våran pojk så mycket, hade vi inte förlorat Isa så skulle vi inte haft honom och hade vi fått Isa hade vi aldrig fått våran pojk. Det är känslor som bara finns där som jag försöker att inte tänka på och att det är som det är. Är trött på att aldrig riktigt lyckas bli helt lycklig att det alltid är något som jag sörjer.