Shit alltså! Min hjärna går på högvarv, av rastlöshet, brist på samtal med vuxna. Att vara föräldraledig är inte så bara. Man har fullt upp att vara en bra mamma, rolig och påhittig samtidigt som man får minimalt med sömn (i alla fall jag). Lillebror här hemma börjar troligtvis få tänder? Vaknar flera gånger per natt och är jätteledsen, inatt var han så ledsen så jag gav honom alvedon. Jag brukar verkligen undvika att ge alvedon men jag var trött och behövde få någon timmas sömn innan nästa amningsstopp. Och så är det hemmet som ska skötas, tvätt, ska tvättas, hängas, torkas, strykas och vikas samtidigt som man ska hålla undan leksaker, kläder, disk och damm. Och även om har fullt upp med alla vardagsbestyr så gnager en rastlöshet i mig, den sociala. Jag är inte direkt överdrivet social men nu när man bara går hemma med barnen. Jag känner inte så många på orten där jag bor och många av dem jag känner jobbar. Gah... Men varför kommer den där elaka grubbelsidan fram hos mig? JAG stör mig, så fruktanssvärt på människor i min närhet. Jag är arg, ledsen, besviken...varför? Tex. Jag stör mig jätte mycket på min mans släkt, farmor som ALDRIG kommer och hälsar på. Farmor bara pratar om att hon ska komma men kommer aldrig, hon lovar storebror att de ska gå å fika eller köpa en grej på stan men det händer aldrig. Vi ber sällan om barnvakt då vi inte uttnyttja i onödan men de kan väl erbjuda sig lite när det passar dem men det passar vist aldrig. Sen har vi min mans bror och farmilj och deras bortskämda unge som får hysteriska utbrott så fort det inte passar honom. Jag tycker att de klemat bort honom, de tassar på tå kring honom "Lilla vännen", Lilla gubben" Fast rätt som det är kan de bli tvär förbannade. De låter honom liksom hålla på och hålla på och hålla på tills en gräns och då blir de jätte arga. Och sen om de är här och leker och det är dags för dem att åka hem så skriker han. Prata mamma, prata! Liten stund till till! Mamman säger ja en liten stund till. efter en stund så säger mamman nu har du lekt en stund tillvarav ungen skriker prata mamma, prata! mamman svarar: en liten stund till. och så håller det på i en timma och så slutar det med skrik och gav i alla fall. De har inte barnet på förskola vilket jag fullt respekterar eftersom de är föräldralediga om det inte vore för att argumentet till att inte gå är "han vill inte!" Alltså kan en 4 åring bestämma och veta det. Hur mycket ska ett barn få bestämma? Och varför frågar de? Och idag på öppna förskolan så frågade jag om de skulle dit och då sa mamman "Nä, namn vill inte". Önskar jag bara inte brydde mig... varför bryr jag mig? släpp och gå vidare. Antagligen för att jag känner mig så jäkla ensam, saknar mina vänner. Längtar efter att få komma iväg själv, utan barn att få vara jag! Vill känna mig fri, få skratta, gå ut och äta, ta ett glas vin... Framör allt få ventilera med vännerna!
När man stör sig och hjärnan bara spinner på
Mamma KommenteraShit alltså! Min hjärna går på högvarv, av rastlöshet, brist på samtal med vuxna. Att vara föräldraledig är inte så bara. Man har fullt upp att vara en bra mamma, rolig och påhittig samtidigt som man får minimalt med sömn (i alla fall jag). Lillebror här hemma börjar troligtvis få tänder? Vaknar flera gånger per natt och är jätteledsen, inatt var han så ledsen så jag gav honom alvedon. Jag brukar verkligen undvika att ge alvedon men jag var trött och behövde få någon timmas sömn innan nästa amningsstopp. Och så är det hemmet som ska skötas, tvätt, ska tvättas, hängas, torkas, strykas och vikas samtidigt som man ska hålla undan leksaker, kläder, disk och damm. Och även om har fullt upp med alla vardagsbestyr så gnager en rastlöshet i mig, den sociala. Jag är inte direkt överdrivet social men nu när man bara går hemma med barnen. Jag känner inte så många på orten där jag bor och många av dem jag känner jobbar. Gah... Men varför kommer den där elaka grubbelsidan fram hos mig? JAG stör mig, så fruktanssvärt på människor i min närhet. Jag är arg, ledsen, besviken...varför? Tex. Jag stör mig jätte mycket på min mans släkt, farmor som ALDRIG kommer och hälsar på. Farmor bara pratar om att hon ska komma men kommer aldrig, hon lovar storebror att de ska gå å fika eller köpa en grej på stan men det händer aldrig. Vi ber sällan om barnvakt då vi inte uttnyttja i onödan men de kan väl erbjuda sig lite när det passar dem men det passar vist aldrig. Sen har vi min mans bror och farmilj och deras bortskämda unge som får hysteriska utbrott så fort det inte passar honom. Jag tycker att de klemat bort honom, de tassar på tå kring honom "Lilla vännen", Lilla gubben" Fast rätt som det är kan de bli tvär förbannade. De låter honom liksom hålla på och hålla på och hålla på tills en gräns och då blir de jätte arga. Och sen om de är här och leker och det är dags för dem att åka hem så skriker han. Prata mamma, prata! Liten stund till till! Mamman säger ja en liten stund till. efter en stund så säger mamman nu har du lekt en stund tillvarav ungen skriker prata mamma, prata! mamman svarar: en liten stund till. och så håller det på i en timma och så slutar det med skrik och gav i alla fall. De har inte barnet på förskola vilket jag fullt respekterar eftersom de är föräldralediga om det inte vore för att argumentet till att inte gå är "han vill inte!" Alltså kan en 4 åring bestämma och veta det. Hur mycket ska ett barn få bestämma? Och varför frågar de? Och idag på öppna förskolan så frågade jag om de skulle dit och då sa mamman "Nä, namn vill inte". Önskar jag bara inte brydde mig... varför bryr jag mig? släpp och gå vidare. Antagligen för att jag känner mig så jäkla ensam, saknar mina vänner. Längtar efter att få komma iväg själv, utan barn att få vara jag! Vill känna mig fri, få skratta, gå ut och äta, ta ett glas vin... Framör allt få ventilera med vännerna!