Den senaste tiden så känner jag en sån enorm sorg, den ligger som en tung skugga över hjärtat. Det är 6 år sedan jag upptäckte att jag var gravid, helt galet och jag minns känslan när det positiva resultatet kom upp på stickan. Var det sant? är det möjligt? den känslan att aldrig lyckas efter flera år och nu skulle vi bli föräldrar. Och så hände det...förlossningen startade, jag skulle föda barn, och ut kom en tjej. En perfekt, frisk liten tjej men alldeless förtidigt. Inget gjordes. Det tog ett tag innan jag fick upp henne till mig. Barnmorskan skulle titta och dokumentera först. sen fick jag henne i mina händer, så liten så skör, så fin. DÖD, men så börjar hon sprattla och jag ser hur pulsen, hjärtat slår under hennes tunna hud. Jag blev rädd samtidigt som jag kände ett ynka hopp. Tills barnmorskan sa att "de små gör så". Än idag kan jag inte låte bli och undra hur "mycket" min tjej levde när hon kom ut? Jag har en känsla att de undanhölls från mig? Hon var ju dödförklarade av doktorn som gjorde ultraljudet, jag vet att han kollade hjärtat och jag vet också att hjärtljuden var svaga, men var det dött? Jag vet också att hon inte hade klarat sig även om hjärtat slått av fullkraft, men jag vill veta. Jag ältar och kommer nog alltid att älta över min dotter, minnena är det enda jag har och jag ältar för att inte glömma, antagligen. Och minnen väcks till liv när jag ser Lillebrors "drag", de är lika, jag ser Isa i Lillebror. Känner mig ledsen då jag skulle haft henne här hos oss om jag inte hade haft försvagad livmodertapp.

Sorg

Isa min ängla flicka Kommentera
Den senaste tiden så känner jag en sån enorm sorg, den ligger som en tung skugga över hjärtat. Det är 6 år sedan jag upptäckte att jag var gravid, helt galet och jag minns känslan när det positiva resultatet kom upp på stickan. Var det sant? är det möjligt? den känslan att aldrig lyckas efter flera år och nu skulle vi bli föräldrar. Och så hände det...förlossningen startade, jag skulle föda barn, och ut kom en tjej. En perfekt, frisk liten tjej men alldeless förtidigt. Inget gjordes. Det tog ett tag innan jag fick upp henne till mig. Barnmorskan skulle titta och dokumentera först. sen fick jag henne i mina händer, så liten så skör, så fin. DÖD, men så börjar hon sprattla och jag ser hur pulsen, hjärtat slår under hennes tunna hud. Jag blev rädd samtidigt som jag kände ett ynka hopp. Tills barnmorskan sa att "de små gör så". Än idag kan jag inte låte bli och undra hur "mycket" min tjej levde när hon kom ut? Jag har en känsla att de undanhölls från mig? Hon var ju dödförklarade av doktorn som gjorde ultraljudet, jag vet att han kollade hjärtat och jag vet också att hjärtljuden var svaga, men var det dött? Jag vet också att hon inte hade klarat sig även om hjärtat slått av fullkraft, men jag vill veta. Jag ältar och kommer nog alltid att älta över min dotter, minnena är det enda jag har och jag ältar för att inte glömma, antagligen. Och minnen väcks till liv när jag ser Lillebrors "drag", de är lika, jag ser Isa i Lillebror. Känner mig ledsen då jag skulle haft henne här hos oss om jag inte hade haft försvagad livmodertapp.