Jag känner mig tom. Jag känner verkligen att bebis inte finns kvar i mig. Kan inte gråta, kan ingenting. Det är bara tomt.
Jag har inte speciellt ont, lite molande men värktabletterna kanske värkar fortfarande?
När jag kom in till sjukhuset i morse. Fick jag träffa två överläkare direkt. Vi pratade och jag sa att tycker ni att "nej, det här blir svårt" då väljer jag att fullfölja graviditeten. I hopp om att slippa genom gå detta. Hon förstod mig direkt och förstod mitt tvivel. Maria sa då att "det här löser vi" det värsta som kan hända är att vi får ta bort livmodern men det är ett värsta scenario om det skulle uppstå komplikationer och det finns inget som tyder på det. Hon gick även igen min historik med Isas missfall, mitt akuta cerclage, cerclaget i Göteborg och kejsarsnitt. Hon sa att hon förstod att min resa inte varit enkel. Du kommer klara det här med. Detta efter min vaginala undersökning som de kollade noga på allt. Efter samtal så påbörjade vi proceduren med två Cytotec tabletter, under tungan. Nu fanns ingen återvändo. En barnmorska tog blodtryck, Hb och satte en nål i armen. Sen fick jag gå den till dagkirurgen. Bytte om och gick in på operationssalen, somnade och vaknade. Allt borta. Maria berättade att allt gick enkelt, lättare än de först trodde. Hon sa att tekniken med ultraljud under ingreppet gör att de enkelt ser vad de gör och såg att allt var borta, inga rester kvar. Och de satte även in en koppar spiral.
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för detta inte heller min man. Funderar på att skilja mig faktiskt. Jag är så besviken. Hur kan man välja sitt jobb framför sin frus abort?