Jag berättade för min man när han kom hem.
" jag är gravid" Han skrek ut "är du gravid" jag tystade honom då barnen inte fick höra.. jag var chockad med en puls på 110. Han reagerade med skämt och jag fick uppfattningen att han blev glad. Efter mycket samtal kom abort in i samtalet. Våra barn börjar växa till sig och vi känner att det är nu det börjar, livet med dem...
Men jag är så jäkla glad över plusset på stickan och känslan att få kunna bli gravid. Jag vill bara få känna livet växa i mig. Jag vill inte avbryta något. Men samtidigt så skäms jag. Vad ska jobbet säga? Vännerna omkring, vi har vänner som ska bli mor och farföräldrar. Jag skäms över min ålder...
Min man säger inte så mycket, idag kom han hem och sa..då ringer du imorgon. Jag frågade då "vad säger man? Han svarade " hej, jag vill göra abort" Mina ögon fylls med tårar. Det känns så enkelt för honom. Men det är min kropp som ska genomlida allt.
Jag gråter floder..just nu hatar jag honom.
Jag vet att jag har sagt att jag är nöjd, för det är jag men som jag drömt om att få bli spontantgravid, få känna små fosterrörelser. Men jag vill inte gå igenom en komplicerad graviditet och bebis med någon som inte vill....
Nu hoppas jag att jag är för långt gången så det inte dka gå att göra abort med tanke på mitt cerclage. Men om jag gissar så tror jag mellan 6- 8 veckor.