ibland glömmer jag att jag förlorat ett barn, en dotter, som kunde ha levt, sprungit omkring och lekt och gått i skolan!
Jag hatar det!
Det är inte så att jag glömmer henne men glömmer det vi varit med om och jag hatar att jag inte har några bevis att Isa faktiskt fanns, hon låg i min mage, vi höll henne i våra famnar. Hon finns endast i våra minnen, i våra känslor. Jag känner hur minnena bleknar och det gör så ont. Jag vet inte om jag kommer ihåg eller om jag tror att jag kommer ihåg. Jag hatar att vi inte fick med något minne som hand eller fotavtryck, fotografi, någonting som man inte kunde glömma. Jag minns hur lycklig jag var under den graviditeten, orolig att någon skulle hända men den glädjen som jag kände då har jag inte känt sen dess. Jag är glad nu med men skuggas av ett mörker, en dotter som inte finns med oss! Jag vet inte hur andra känner det som förlorat barn men ibland känns det som just jag har extra svårt att släppa det förflutna och gå vidare, att jag ältar och ältar. Så fort jag känner att jag börja "glömma" spelar jag upp allt i huvudet igen och faller ner i mörkret igen..