Alltså ibland känns det som det håller på och slår slint i huvudet, på riktigt! Jag är så trött på mig själv, mina tankar, mina känslor. PCO'n gör mig galen, ledsen och frustrerad. Jag kan inte sluta hoppas på en spontan graviditet, trots att jag igenligen är helnöjd med mina två pergobarn. Jag slutade amma för 3 månader sedan och jag har inte fått någon mens än, vet ju inte om jag komer få någon heller. Jag har sett lite blod i flytningarna vid två tillfällen men det är minimalt, ingen aning om varför? jag har inga känningar alls. Jag har dock haft lite mer flytningar efter jag slutat med amningen samt att sexlusten börjar komma tillbaka igen. Jag önskar så att jag skulle råka bli gravid me ändå vet jag inte om det är det jag vill? vet inte alls hur jag skulle reagera? eller min man? Vi är öppna med varandra. Han säger att han är mer än nöjd och inte vill ha fler, två är perfekt, två till tre barn. Men han vet ju om min pco och lärt sig hur den fungerar. Han säger att han inte vill ha fler men jag tror att han liksom jag tycker att det gör inget om det bli ett till. Jag tror inte att jag kommer bli gravid spontant men jag skulle bli väldigt glad om jag blev det och väldigt lycklig över ett barn. Jag önskar bara att jag kunde släppa tanken på fler barn. Kanske borde jag sterilisera mig för attt slippa tänka tanken, tänk om?