Jag känner mig som en surfitta, jag är lite bitter. När det gäller min svåger och svägerska. Vi drar inte jämnt, jag och min svägerska, inte att vi är osams men våra kemier stämmer inte alls. Jag förstår mig inte på henne och hon känner nog detsamma? De fick barn för någon vecka sedan och frågar man hur det går så är ALLT SÅ HIMLA BRA OCH FANTASTISKT, skönt för dem. Trots att BB höll dem kvar pga undervikt på bebisen och fått gå på massor av kontroller under graviditeten. När vi fick barn så måste vi haft det hemskt eftersom jag sa att jag hade skitont och tröttheten var extrem, att jag glömt hur trött man blev av bebis. Jag kanske blir töttare än andra??? Nu är dem hemma och det känns som de vill att vi ska komma MEN där blir jag lite vrång. Jag vill se deras bebis MEN de kom aldrig hit och hälsade på Lillebror. Vi sa flera gånger att det var helt okej att komma, att de var välkomna med de kom aldrig. Tillslut blev vi bjudna på kalas och jag tänkte struntat i att åka men åkte med med Lillebror, känns inte som de brydde sig nämnvärt då heller. Så nu har jag god lust att vara så barnslig att inte åka och kolla utan vänta till nästa kalas i släkten. Kan tilläga att de bort 5km ifrån oss. Nog för att de jobbar och så men hur långtid tar det att svänga förbi efter jobbet?
Jag önskar att jag inte brydde mig så. att jag tog det med en klackspark. Men till och med min okänslige man har varit besviken över att dem inte kom och kollade på vårat nytillskott. Jag försöker jobba med mig själv hela tiden att inte känna mig bitter, men rätt som det som kommer det över mig...