Dagen innan kejsarsnittet kände jag mig konstigt nog inte nervös, kände i stort sett ingenting. Vi fixade i ordning lite grejer här hemma inför bebisens ankomst. Det sista jag gjorde var att duscha med descutan operationstvål x2, lagom torr i huden efteråt. Vi gick och la oss och jag sov som vanlig, skumt. Vaknade på morgonen och drack 2 glas med jordgubbssaft, sedan in i duschen igen och duscha, skrubba med descutan igen, ännu torrare i huden. Sen åkte vi in.
Ca: 07.15 var vi inne, personal mötte upp oss och vi blev visade in på förlossningen, jättefina förlossningsalar då de var helt nyrenoverade i ny byggnad. Vi träffade en undersköterska och en barnmorska som följde oss genom hela förlossningen, tog blodtryck, temp och fick ombytes kläder, samt att urinkatetersattes.
Kl: 09.20 ungefär fick vi gå iväg till operationssalen med urin påsen i handen. I operationssalen väntade hela teamet på oss. Det var stort, ljust och kallt där inne men fick snart på mig varma filtar. Kände hur nervositeten började komma och försökte andas lungt. Jag fick lägga mig ner på britsen medan de satte venkateter i handen, tog några gånger innan hon hittade rätt kärl, tydligen så verkar jag bli mer svårstucken när jag är gravid? Har nu ett jättestort blåmärke på handen. Sedan fick jag sätte mig på britsen då spinalbedövningen skulle sättas mellan mina ryggkotor, narkossköterskan kände och stack stack med nålen men hade svårt att få in den. Det gjorde jätteont och jag försökte tänka på annat, jag tänkte på sol, bad och värme och hur jag gosade med min underbara son där hemma. Jag fick ändra sittställning lite och tillslut så hittade hon rätt och jag fick snabbt lägga mig ner. Jag kände hur värmen spred sig genom kroppen. Och snart så började de tvätta magen med sprit som tydligen skulle vara jätte kallt men jag kände ingenting, det kändes som någon stök med stora bomullspinnar på magen, bara en lätt beröring, en helt sjuk känsla. Teamet höll bra koll på mig hela tiden, de frågade om jag kände mig yr och mådde illa. Man kan vist göra det så jag var rädd att jag skulle börja kräkas men de skötte allt så snyggt så jag han inte märka av något illa mående.
Kl 09.52 Doktorn sa -Nu är klockan 09.52 och operationen börjar nu. Jag hörde hur hela teamet pratade och han hade en läkarstudent med sig så han berättade på läkarspråk allt han gjorde. Den känslan är så absurd, det går inte beskriva. Jag var inte inte rädd utan mer nyfiken och hade nästan lust att se vad de gjorde. Sen hörde jag doktorn säga -Vi försöker att inte skära i hinnsäcken för det blir så mycket vatten då utan försöker lyfta ur hinnsäcken, men spricker den så gör den det. Jag kände hur han slet och drog. Men sen "gick" vattnet och jag hörde hur det splaschade mot golvet. -Och där gick vattnet hörde jag doktorna säga lugnt.
Kl 10.00 hör jag ett litet kraxande ljud, ljudet av vårat barn. Mina ögon tårades, jag kände en sådan enorm lättnad. DE kom och visade upp bebisen och så fin han var, för det var en pojke som legat i magen. Pappan och barnsköterskorna gick iväg till rummet brevid som var sagt sen tidigare. En kort stund senare så kom de tillbaka och satt vid min huvudända. Jag hörde Doktorn säga -Du kan bära iväg med kameran igen för cerclaget syns inte. Han hade tänkt fota mitt cerclage för att visa hur det satt men det hade växt in i vävnaden. Han sydde ihop mig steg för steg, hörde hela tiden vad de sa men mitt fokus låg hos min lilla nyföding.
Sedan rullades vi tillbaka in i våran sal. Hade sonen hos någon timma men han lät väldigt missnöjd och man såg att andningen var ansträngd så barnpersonalen fick komma och kolla honom och han fick även lite extra hjälp med andningen. Han fick komma in till oss en liten kort stund igen, ligga vid bröstet men sedan fick pappa och lilleman åka iväg till neonatalen där cpap och sond sattes. Det tog några timmar sedan kom mannen tillbaka och vi fick våran BB-bricka. Kändes sådär att fira någon som inte var hos oss, men jag var jättehungrig så det slank en. Sedan rullades vi in på BB. Och det är en annan historia.
Jag fick i alla fall åka och se våran son i cpapen, kändes hur tungt som helst. Men som tur var så kom han ur cpapen redan till kvällen och jag fick hålla honom men han fick ligga kvar där för observation över natten.