Man sover ju som gör på ett sjukhus och på en BB avdelning med skrikande bebisar, föräldrar och personal som springer i korridorerna, så vi vaknade tidigt och väntade på frukosten skulle serveras ute i matsalen. Personal kom in från BB och från Neo och presenterade sig och berättade att de startat sitt skift, BB- kollade min temp, kände och klämde på min mage och ställde en massa frågor. Neo berättade hur det gått med Lillebror, att han hållt sig stabil i andningen men var fortfarande svullen om benen och fötterna. Vi var välkomna in och hälsa på honom när vi ville. Ville såklart springa in till honom direkt men jag kände mig mer eller mindre överkörd av tåget så bestämde att vi skulle äta frukost först. Jag kunde knappt sätta mig upp i sängen för det gjorde ont och så var man rädd att snittet skulle gå upp. Jag fick halv sitta, ligga i sängen och kände mig så osmidig. Skönt att katetern fortfarande var kvar för då slapp jag ju att ta mig upp för att kissa. Jag handmjölkade ut lite mjölk i en kopp och vi åkte över till neo i rullstol för att titta till lillebror. Den känslan att få se sitt barn ligga där helt ensam i en liten vagn är obeskrivlig. Så svårt att sätta ord på dem, det kändes så konstigt att det var vårat barn samtidigt som hjärtat skrek efter det. Neo personalen var jätte trevlig och sa att han var duktig och att vi kunde få ta med honom till vårat rum. Tiden står still inne på sjukhuset och timmarna och dagarna går ihop. Jag försöker mjölka ur, vi byter blöja och lär oss sondmata. Vi hälsar på ny personal vid skift byten, vi får tips och råd, de klämmer på min magen, jag blir av med katetern och jag duschar på ostadiga ben. Jag går ut till matsalen och äter. Mannen åker hem till sonen och sover med honom. Jag är ensam med Lillebror, BB-personal kommer in, Neo-personal kommer in. På natten kommer Neo in med ersättning+min lilla mjölk jag får försöka amma, sonda, byta blöja och försöka sova lite.