Lillebror har redan hunnit bli två månader gammal och han växer och frodas. Den 20/6 (7v+4d) vägde han 4230g och var 53 lång, en viktökning på nästan 1 kg på 3 veckor. Konstigt att man blir så nöjd som mamma när barnen äter och ökar i vikt, måste vara något genitiskt i oss? Dagarna rullar på och jag har kommit in i vardagen, ibland är man utvildad och allt är lugnt och skönt medans andra dagar är man så trött så man inte vet vad man heter och humöret är inte alls på topp. Och inte tala om stressen när man har en tid att passa och bebisen kräks ner sig så det bara är att byta om igen och när man väl fått på kläderna så kom det en bajs i blöjan och av och på med nya kläder igen och varför inte bli hungrig igen så man måste amma. Brevid står en storebror och stampar och pratar högt "ska vi inte gå snart!!!" Lillebror har inte alls lika ont i magen som storebror hade när han var liten men å andra sidan så kräks han desto mer men tycker att det har blivit bättre nu den senaste veckan. Men man märker att Lillebror är född en månad för tidigt om man jämför med storebror i utveckling i samma ålder och då var ju storebror ändå två veckor tidig. Det är först nu som Lillebror har börjat kolla på sakerna i babygymmet och det gjorde storebror vid 1 månads ålder. Lillebror har ännu inte börjat med gensvarsleenden och jag tror att storebror var 6 veckor. Han ´är inte lika stark i nacken som storebror vid två månader. Storebror kunde lyfta upp huvudet från bädden om han låg på mage vid 6 veckor men Lillbror bara böckar. Jag är inte orolig utan ser att Lillebror gör framsteg men just det att det märks att han är prematur. Jag trodde inte att det skulle vara sådan stor skillnad faktiskt. Jag har alltid tänkt att i vecka 34 så är de färdigbakade och ska bara lägga på sig hull i magen men så var det inte, inte för oss.