När jag tänker på graviditet så är förlossning det första jag tänker på, en förlossning med värkar, smärta och krystarbete, hur man får upp sitt barn på bröstet. Jag har fått jobba jättemycket kring att ha en målbild kring kejsarsnittet. Jag vet ju ungefär på hur det kommer gå till och jag är mycket väl medveten om att en vaginalförlossning kan gå till på olika sätt men under kejsarsnittet är jag helt utlämnad och jag känner mig inte ett dugg redo psykiskt och mentalt. JAg har byggt upp olika målbilder inför kejsarsnittet och det första är vad vi gör dagen innan snittet, jag vill verkligen njuta av min sista dag som gravid och jag vill vara med min son och vi kommer lämna honom till barnvakten. Dagen D, Dricka en massa saft på morgonen, duscha och skrubba. Åka in. träffa alla som jag ska träffa. Ta det som det kommer. Sen hoppas jag få ett skrik och få se mitt barn ansikte, pappan och barnet går ut, och där kommer min strösta målbild in -Att få se pappan komma med bebisen i famnen, inlindad i varma filtar. Nästa är hur jag får bebisen i famnen, känna den varma huden, få se dess ögon.
Jag hoppas verkligen att det blir så, men man vet ju aldrig. och nu när bebisen kommer prematurt så vet man ju inte hur hen kommer må. Min största skräck är att bli skiljd från barnet och jag inte ska kunna ta mig dit och nu när barnvakten fuckat upp det så känns det ännu värre efter som min man måste åka hem. Jag är också rädd att amningen inte ska komma igång, när jag var gravid med sonen så fanns inte dom tankarna alls. Amning var så självklart och hade inte haft en tanke på att det kanske inte skulle fungera. Men under den här graviditeten så har jag knappt läckt någon mjölk alls, skrev ett inlägg för längesen att jag börjat läcka men det var nog också enda gången. Sen kan jag pressa ut någon droppe då och då, när det kliar i bröstvårtorna.