Fan... jag vill inte, jag orkar inte! Jag är så besviken, besviken på min kropp, arg på omgivningen, irriterad! Jag är grymt besviken på att snittet kommer läggas innan 37+0. Samtidigt är jag så rädd att vi inte ska nå snittdatumet. Samandragningar blir mer och mer tydliga, magen blir stenhård, inget nytt men dem känns mer och magen börjar bli öm av dem. Jag känner hur det sticker i cerclaget och jag är rädd att funnelinget blivit större. Mina flytningar är dock normala, efter läkarbesöket i tisdags så hade jag lite tjockare och geleaktiga flytningar vilket säkert var lite av slemproppen, men det var ändå så lite. Jag har intagit liggläge och går upp så lite som möjligt. Men det är inte alltid så lätt med en fyraåring i hemmet som behöver hjälp med diverse saker. Och sen arg jag irriterad och arg på min (ursäkta) dryga man. Fan, ibland känns det inte som han fattar. Han kan sitta och kolla på tv medans sonen sitter på toa och skriker färdig 10 gånger och inte för ens jag säger att JAG kommer så reagerar han och då är sammandragningarna redan igång. GAH...jag blir tokig. Jag vet att han är urless på allt han med. Han har haft jätte mycket på jobbet och kommit hem sent och sedan behövt aktivera 4-åringen, åka och handla, städa, fixa bilarna mm. Vi båda är trötta! Sen blir jag arg och irriterad på alla som hör av sig just nu, för det känns som jag legat här hemma på soffan hela vintern och inte en jävel har hört av sig innan nu när det börjar närma sig. Spyr på dem. Varför bryr dem sig nu för? Mina bästa vänner har såklart hört av sig och hälsat på men det är dem där i mellan jag syftar på.